Doktor Glas
Jag måste erkänna att jag valde romanen utifrån tjockleken, 180 sidor kändes lagom.
Men nu i efterhand måste jag nog erkänna att det var läsvärda 180 sidor. Trots att romanen är 100 år gammal kändes den högaktuell. Doktor Glas tankegångar och funderingar över livet är säkert funderingar som existerar 2014. ”Liv, jag förstår dig inte”(s.175) är väl i en högsta grad en aktuell fråga i vår stundtals deprimerande värld med krig och orättvisor.
I början tyckte jag synd om pastor Gregorius som redan på första sidan blir dömd för sitt utseende, men sedan drogs jag med i Doktor Glas förakt mot honom, därmed vill jag inte påstå att han gjorde rätt som mördade honom. Av Helga Gregorius fick jag ett intryck av att hon var feg och trist men också en produkt av den tidens kvinnobild. I slutet av romanen, när mordet är över, blir hon mer en isolerad varelse och mer lik Doktor Glas. Det tyckte jag var intressant och det är kanske därför som romanen är en klassiker då igenkänningsfaktorn hos oss människor emellan är stark. Ensamhet är något alla bär på och som berör oss moderna människor även idag. Doktor Glas är deprimerad och ensam, pastorn kändes också ensam och Helga var också ensam i sitt äktenskap och blev ännu mer ensam efter mordet.
Även om Stockholm har förändrats sedan Hjalmar Söderberg vandrade runt i staden är Stockholm sig likt fast fabriksskorstenarna har bytts ut mot mobilmaster. Idag har fabrikerna flyttat ut från staden och väl är det. Om man ser på Doktor Glas och hans vandringar i ett tidsperspektiv då Stockholm var industrialiserat förefaller Doktor Glas poetiska tankar om vädret och miljöerna i staden, som om han längtar bort från den förorenande industristaden. Det verkar som att han är en modern miljöaktivist, och det är i allra högsta grad aktuellt än idag.
Doktor Glas - jämför två tolkningar av romanen
Många tror att Doktor Glas mördade pastor Gregorius för hans medkänsla för prästfrun. Men det finns även de som har en annan uppfattning om varför han handlade som han gjorde. En artikel från DN skriven av Kurt Mälarstedt ”Till botten med dr Glas” (22/08-2009) tar upp Kerstin Ekmans infallsvinkel på tolkningen av romanen. Artikeln hävdar att Glas mördar pastorn på grund av sitt förakt mot honom. Han hatade Gregorius redan innan han fick reda på hur han betedde sig mot Helga. Det är det faktum att Glas avskyr Gregorius som gör mordet möjligt. Det är inte genom intellektuella överväganden som impulsen att döda uppstår hos honom, utan det är en drivkraft från en odefinierbar känsla som långsamt tvingar honom att begå brottet. Andreas Davidsson som recenserat romanen på Bokpärlan (2012) har en annan uppfattning. Davidsson menar att det var Glas depression som var den stora anledningen till att han mördade Gregourius. Glas genomför det inte huvudsakligen av osjälviskhet, utan för att han inte är rädd om sitt liv.
Mälarstedt skriver i sin artikel, utifrån Kerstin Ekmans åsikt, ”Stannar det vid det hjälpsamma barmhärtighetsmordet, eller vad man nu ska kalla det? Söderberg framställer ju Glas som en väldigt fin person som man får sympati för, trots att det han gör är så totalt förvrängt. Men kan inte den som har möjlighet inom sig att mörda, och med maktmedlen, gift- pillren, fortsätta och bli doktor Död?” Frågan är alltså ifall Doktor Glas kommer att fortsätta mörda, nu när han är kapabel till det. Davidsson tar däremot, istället för att fundera över vad Glas kan komma att göra härnäst, upp vad han tycker om Glas handlande. Personligen håller Davidsson inte med huvudkaraktären då ingen har rätt till att döda, vad personen än gjort.
Mälarstedt och Davidsson diskuterar båda Doktor Glas mord, men utifrån olika synvinklar. Det är svårt att säga varför Glas handlade som han gjorde. Om det var för att han från början hatade pastor Gregorius eller för att han var deprimerad och ville utföra en handling är oklart. Jag tror att det hela hänger ihop. Glas hatade pastorn redan från början, och fick sedan en anledning till att mörda honom. Hans depression förenklade det hela eftersom att han på grund av den inte var rädd för döden. På så sätt var han kapabel till att utföra handlingen. Men något som både jag, Mälarstedt och Davidsson är överens om är att det han gjorde var fel. Mälarstedt uttrycker i artikeln från Ekmans åsikt ”/.../ totalt förvrängt” och Davidsson ”/.../ jag tror att människor kan förändras och även om de inte förändras lätt, har jag ändå ingen rätt att ta deras liv.”
Källor:
Andreas Davidsson, Bokpärlan, 2012. http://bokparlan.blogspot.se/2012/03/hjalmar-soderberg-doktor-glas.html
Kurt Mälarstedt, ”Till botten med dr Glas”, DN, 22/8-2009. http://www.dn.se/dnbok/till-botten-med-dr-glas/
Doktor Glas - språk och form
Doktor Glas är skriven som en dagbok. Tomrummen i texten, mellan dagarna fungerar som en slags ”tankepaus” för mig. Jag hinner reflektera över texten, det är spännande och gör romanen mer personlig och jag får en känsla att hans tankar förs över till mig. Om romanen hade varit skriven i en följd utan pauserna hade effekten av att Doktor Glas talar till mig varit betydligt mindre. Nu blir jag väldigt drabbad och känner nästan att jag tjuvlyssnar på honom. Det är också hans tankar och funderingar som jag får följa från en uttråkad, deprimerad man till en känslolös mördare. Sakta byggs spänningen upp från ett sommarvarmt Stockholm till ett mer höstlig, kylig huvudstad i början på 1900-talet.
Språket i romanens inledning påverkas av hettan. ”/.../ tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen, liksom mättad med ångest, de röda stoftskyarna, som lågo lagrade bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen, hade mörknat och liknade sovande olyckor.” (s.10)
Och avslutas - ”Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö.”(s.181)
Exemplet visar också på det poetiska språk som Söderberg använder, metaforerna berikar språket och färgar det med associationer som jag som läsare kan leva mig in i. Förutom att Söderberg sluter cirkeln från hettan till kylan, känns det som ett bra berättartekniskt grepp. Det finns ord i texten som återkommer som ett mantra, ”liv” – han använder ordet som om det är ett eget väsen, en roll i romanen. ”chiffonjéklaffen” återkommer vid ett flertal tillfällen och är på något sätt en fast punkt i denna ”tankeutsvävande” bok.
Det är inte mycket dialog utan det är till större delen Doktor Glas tankegångar som jag får följa. Dagboken är kronologisk.
Doktor Glas - första intrycken
Huvudkaraktären doktor Glas har en intressant personlighet som man lär känna på djupet, då boken är skriven som en dagbok. Upplägget gör att boken innehåller väldigt mycket tankar, vilket gör att den blir mer personlig och realistisk. På så sätt får man som läsare ta del av hans inre och kan därför bli mer insatt i hans handlingar. Dock framgår det sällan vad de andra rollerna tycker och känner just eftersom boken är skriven ur Glas perspektiv och syn på livet. Det är lätt att följa med i handlingen eftersom den är skriven på ett sammanhängande sätt, trots att den är i dagboksform. Däremot är boken en aning filosofiskt skriven, vilket gjorde det jobbigt i vissa stunder att läsa. Det krävs att ha tålamodet till hands för att förstå innebörden av vissa meningar.
Doktor Glas anser sig vara mer intelligent än de flesta, men trots detta ogillar han sig själv väldigt mycket. Han anser sitt liv vara meningslöst, han nämner flera gånger
”Liv, jag förstår dig inte.” (s.175)
Glas har en negativ, uppgiven syn på det mesta. Kort sagt är han deprimerad. På sida 35 till 37 när han sitter på ett café framgår det hur olycklig och osäker Doktor Glas är. Han jämför sig själv med en annan vacker och framgångsrik man och avundas honom.
”Men när jag ser en man sådan som han därborta, känner jag en bitter avund längst inne. Det problem, som förgiftade min ungdom och som tynger mig ännu långt in i mannaåren, har för honom löst sig av sig själv.” (s. 36).
Trots de tunga styckena om Doktor Glas ensamma tillvaro och nedstämdhet inflikar Hjalmar Söderberg scener som lyser upp boken. Sida 26 till 32 är ett exempel på detta då Glas berättar om hans ungdoms sommarnatt, han kallar minnet ”Midsommarnatt”. Detta minne påstår Glas vara hans livs enda, förmodligen lyckliga minne;
”Midsommarnatt, underliga bleka natt, alltid väcker du upp det minnet igen, det minnet som egentligen är mitt livs enda, det enda som står när allting annat sjunker undan och blir stoft och ingenting.” (s. 28)
Scener som denna ger läsaren en mer lättsam syn på berättelsen, då de som sagt lyser upp de ibland tunga styckena.
